Blogg

Det finns stunder då världen känns för tung att bära.
Dagar när tankarna inte vill stilla sig, när kroppen känns trött på ett sätt som sömn inte kan laga, och när det är svårt att sätta ord på vad som egentligen gör ont.

Det tog mig lång tid att förstå att man inte kan tänka sig ur psykisk ohälsa. Jag försökte så länge. Jag skulle bara "rycka upp mig", "sluta överanalysera", "vara tacksam". Men det funkar inte så. När man mår dåligt psykiskt handlar det inte om vilja – det handlar om att man är mänsklig.

Jag brukade tro att smärtan var det enda som förstod mig.
När orden fastnade i halsen, när blickarna i korridoren blev vassa som rakblad, när tystnaden i mig själv blev outhärdlig – då blev smärtan ett sätt att tala. Ett sätt att säga: Jag finns. Jag orkar inte. Hjälp mig, men kom inte för nära.

Ibland gör livet så ont att kroppen blir den enda platsen där smärtan känns hanterbar. Självskadebeteende handlar sällan om att vilja dö – det handlar ofta om att försöka stå ut med att leva. Att få kontroll när allt annat känns okontrollerbart. Att synliggöra det som ingen ser.