Blogg

Del 5 i Mörk Kosmos artikelserie När hjälpen inte räcker

Del 4 i Mörk Kosmos artikelserie

Del 3 i Mörk Kosmos artikelserie

Del 2 i Mörk Kosmos artikelserie När hjälpen inte räcker

Det kanske har tagit månader att komma hit. Kanske längre. Du har sagt till dig själv att det går över. Att du bara behöver sova. Att nästa vecka blir bättre. Att andra människor har det värre.

Det finns en mening som människor med psykisk ohälsa får höra gång på gång: Sök hjälp. Prata med någon. Ring vårdcentralen. Kontakta psykiatrin. Berätta hur du mår. Vänta inte tills det blir värre. Det är goda råd. Ibland livsviktiga råd. Men vad händer när en människa till slut gör precis det vi har bett henne att göra – och upptäcker...

Det börjar märkas nu. Kvällarna blir lite mörkare. Luften förändras. Sommaren håller fortfarande kvar oss en stund, men någonstans i fjärran står hösten och väntar. Och med hösten kommer vardagen tillbaka.

När människor blir svårt eller långvarigt sjuka finns det en fråga som nästan alltid återkommer. "Kommer jag att bli som förut igen?" Det är en fråga som bär på både längtan och sorg. Och ibland finns det inget enkelt svar.

Vi talar ofta om tid som människans viktigaste resurs. Vi säger att dygnet har tjugofyra timmar och att alla har lika mycket tid. Men för den som lever med ME, postcovid eller annan långvarig sjukdom är tiden sällan den största begränsningen. Det är energin. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det.

Sorgen över det liv man förlorade