När människor blir svårt eller långvarigt sjuka finns det en fråga som nästan alltid återkommer. "Kommer jag att bli som förut igen?" Det är en fråga som bär på både längtan och sorg. Och ibland finns det inget enkelt svar.
Vi talar ofta om tid som människans viktigaste resurs. Vi säger att dygnet har tjugofyra timmar och att alla har lika mycket tid. Men för den som lever med ME, postcovid eller annan långvarig sjukdom är tiden sällan den största begränsningen. Det är energin. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det.
Det finns sjukdomar som syns. Ett brutet ben bärs i gips. En rullstol berättar för omgivningen att människan framför oss lever med en fysisk begränsning. Ett operationsärr vittnar om något kroppen har genomgått.
Under de senaste åren har diskussionen om långvarig utmattning fått en ny dimension genom framväxten av postcovid. Samtidigt har debatten kring utmattningssyndrom och ME fortsatt att väcka frågor om hur vi förstår sjukdom, funktionsnedsättning och återhämtning.
Det finns en särskild sorts trötthet som inte syns utanpå.
Det finns människor som försvinner utan att dö.
Forskning inom folkhälsovetenskap och sociologi visar att psykisk ohälsa inte enbart kan förstås på individnivå. Den formas också av de samhällen vi lever i.
Begreppet psykisk ohälsa används ofta som ett samlingsnamn för olika typer av psykiskt lidande – från tillfälliga besvär till mer långvariga och diagnostiserade tillstånd.
