När den som skall hjälpa, inte längre får möjlighet att hjälpa

Del 6 i Mörk Kosmos artikelserie 

När hjälpen inte räcker

Hon valde inte psykiatrin för att fylla i formulär. Hon valde den inte för produktionskrav, administration eller för att avsluta ännu en arbetsdag med känslan av att tiden aldrig räckte till. Kanske valde hon psykiatrin av samma anledning som många andra söker sig till vården: hon ville göra skillnad för en annan människa. Hon ville lyssna, behandla, lindra och ibland bara finnas kvar när livet blivit outhärdligt.

Men någonstans mellan viljan att hjälpa och verkligheten på mottagningen finns ett system som också sätter gränser för henne. Nästa patient väntar. Telefonen ringer. Journalen ska skrivas. Någon behöver en akut bedömning. En kollega är sjuk. Och människan som sitter framför henne behöver egentligen mycket mer tid än den som finns.

När besöket är slut går patienten kanske därifrån och tänker: Hon hade inte tid för mig. På andra sidan dörren sitter behandlaren kanske kvar och tänker exakt samma sak: Jag hade inte tillräckligt med tid för henne. Där, i avståndet mellan vad patienten behövde och vad behandlaren hade möjlighet att ge, finns en viktig del av psykiatrins problem.

När två människor hamnar på varsin sida av samma problem

När vården inte fungerar söker vi naturligt efter ansvar. Patienten som har väntat i månader blir arg på mottagningen. Den anhörige som inte vet vart hon ska vända sig blir frustrerad på personen som svarar i telefon. Den som träffar sin fjärde läkare på kort tid undrar varför ingen tycks känna till hennes historia. Ilskan är begriplig. Den som är sjuk ska inte behöva analysera organisationsstrukturer för att förstå varför hjälpen inte fungerar.

Men personen framför patienten är inte alltid den som har skapat problemet. Sjuksköterskan bestämde inte hur många patienter mottagningen skulle ansvara för. Psykologen skapade inte vårdkön. Läkaren bestämde inte att kollegan skulle sluta och att tjänsten skulle stå vakant. Skötaren på avdelningen avgjorde inte hur bemanningen skulle se ut. Ändå är det dessa människor patienten möter, och därför blir det också de som får representera hela systemet när systemet brister.

Det kan skapa en märklig situation där två grupper som egentligen borde stå på samma sida hamnar mitt emot varandra. Patienten säger: "Ni hjälper mig inte." Personalen tänker: "Vi försöker, men vi räcker inte till." Båda erfarenheterna kan vara sanna samtidigt.

Psykiatrisk vård kräver dessutom någonting som är svårt att effektivisera: tid. Det tar tid att skapa förtroende. Det tar tid att förstå varför en människa mår som hon gör. Det tar tid att skilja det som sägs från det som inte sägs. Ibland kommer det viktigaste först efter fyrtio minuter, när patienten nästan är på väg ut genom dörren och plötsligt säger: "Det är en sak till." Människor fungerar inte som löpande band. Det går att förbättra rutiner, förenkla administration och använda digitala verktyg där de faktiskt hjälper, men det finns en gräns där effektivisering börjar kollidera med själva vårdens natur.

För vad händer när behandlaren hela tiden vet att nästa patient väntar? Hon kanske fortfarande lyssnar. Hon kanske fortfarande är professionell och närvarande. Men klockan finns där. Och patienten märker ofta mer än vi tror. Ett öga mot skärmen. En hand som börjar närma sig tangentbordet. En blick på klockan. Det kan räcka för att patienten ska säga: "Nej, det var inget mer." Fast det var det.

När viljan att hjälpa inte längre räcker

Det finns en särskild sorts belastning i att veta vad en människa behöver men inte kunna ge det. Att vilja erbjuda en behandling men veta att kön är lång. Att förstå att patienten skulle behöva tätare kontakt men sakna tider. Att avsluta ett samtal när man egentligen hade velat fortsätta. Det handlar inte bara om att ha mycket att göra. Det kan också handla om konflikten mellan den vård man anser borde ges och den vård man faktiskt har möjlighet att ge.

För många som arbetar inom människovårdande yrken kan just den konflikten vara tung. De gick till arbetet för att hjälpa människor. När arbetsdagen i stället avslutas med en lista över människor man inte hann hjälpa tillräckligt kan någonting börja förändras. Först arbetar man lite snabbare. Sedan hoppar man kanske över lunchen. Sedan stannar man kvar efter arbetstid. Men ingen människa kan kompensera för strukturella brister genom att springa fortare för alltid. Till slut tar också den människans krafter slut.

Och när personal inte orkar stanna händer något som patienterna känner av direkt. En behandlare slutar. En annan kommer in. Patienterna fördelas om. Någon får ännu fler patienter. Belastningen ökar för dem som är kvar och ytterligare någon börjar fundera på att lämna. För patienten blir resultatet ännu ett namn, ännu en person och ännu en gång samma fråga: "Kan du berätta lite om din bakgrund?" Det som från organisationens perspektiv kan beskrivas som personalomsättning blir för patienten en förlorad relation.

Det är därför arbetsmiljön inom psykiatrin inte enbart är en personalfråga. Den är också en patientfråga. När personalen får rimliga förutsättningar att stanna, utvecklas och göra sitt arbete skapas bättre möjligheter till den kontinuitet vi tidigare har skrivit om. När människor ständigt byts ut får patienterna betala en del av priset.

Engagemang får aldrig bli ett bemanningssystem

Det finns någonting både vackert och farligt med vårdyrken: människor är ofta beredda att göra lite mer eftersom konsekvensen annars drabbar någon annan. Man går inte bara hem från en människa i kris därför att klockan blivit fem. Man lämnar inte lätt en rädd patient för att lunchrasten börjat. Man tänker kanske på vissa patienter även efter arbetstid. Det personliga engagemanget är en av vårdens stora styrkor. Men ett system får aldrig börja förutsätta det.

För om en verksamhet bara fungerar därför att personal ständigt gör mer än vad som rimligen kan krävas, då fungerar verksamheten egentligen inte. Engagemang kan vara det lilla extra. Det kan inte vara bemanningsplanen.

Samtidigt innebär förståelsen för personalens situation inte att patienters dåliga erfarenheter ska bortförklaras. Det finns patienter som har blivit respektlöst bemötta. Människor som inte har blivit trodda. Patienter vars symtom har bagatelliserats eller som upplevt att de blivit reducerade till sina diagnoser. Det finns misstag och brister som inte kan förklaras enbart med resursproblem. Vården har makt, och därför måste vården också kunna granskas. En patient som blivit illa behandlad ska inte behöva acceptera det därför att personalen arbetar under svåra förhållanden.

Två saker måste kunna vara sanna samtidigt: Personalen behöver bättre förutsättningar. Patienten har rätt till god och respektfull vård. Att försvara det ena kräver inte att vi överger det andra. Tvärtom hör de ihop.

Vem tar hand om den som tar hand om andra?

Kanske behöver vi därför förändra själva berättelsen om psykiatrins problem. Det är inte alltid patienten mot personalen. Det är inte den krävande patienten mot den utmattade sjuksköterskan. Det är inte den arga anhörige mot läkaren som försöker avsluta sitt pass. Bakom konflikterna finns ofta människor med helt olika roller men ett gemensamt problem: de befinner sig i ett system vars resurser, organisation eller arbetssätt inte alltid motsvarar behoven. Patienten behöver mer. Personalen vill kanske ge mer. Men någonstans mellan dem finns gränsen. Och när vi inte talar om den gränsen finns risken att de i stället börjar anklaga varandra.

I förra delen ställde vi frågan om vem som tar hand om de anhöriga. Den behöver också ställas här. Vem ser sjuksköterskan efter den svåra natten? Vem ger läkaren tid att återhämta sig efter ett beslut som fortfarande följer henne hem? Vem fångar upp psykologen som dag efter dag tar emot andra människors trauma? Professionell erfarenhet gör inte en människa immun mot mänskligt lidande. Att kunna hålla en professionell gräns betyder inte att man inte känner. Och kanske vill vi inte heller ha en psykiatri där personalen slutar känna.

Vi vill ha människor som kan möta lidande utan att själva gå sönder av det. För att det ska vara möjligt behövs rimlig arbetsbelastning, kollegialt stöd, fungerande ledarskap, möjlighet till återhämtning och en organisation där kvalitet inte enbart reduceras till hur många människor som passerat genom mottagningen.

En mänskligare psykiatri måste vara mänsklig åt båda håll

Det är lätt att säga att psykiatrin behöver bli mer mänsklig. Men då måste vi mena hela vägen. Patienten måste få vara människa och inte bara diagnos. Den anhörige måste få vara anhörig och inte oavlönad vårdpersonal. Och den som arbetar inom psykiatrin måste få vara yrkesmänniska utan att förväntas kompensera för varje brist genom att offra sig själv. För en utmattad vårdorganisation kan inte i längden skapa trygghet åt människor som redan befinner sig på gränsen till vad de orkar.

Kanske är det därför frågan inte bara ska vara: "Varför gjorde personalen inte mer?" Ibland behöver vi också fråga: "Vilka möjligheter fick de att göra sitt arbete?" Det befriar ingen från professionellt ansvar. Men det riktar blicken mot någonting större än den enskilda människan.

Och det är där den här serien hela tiden har försökt stanna: vid systemet.

För patienten är inte problemet. Den anhörige är inte problemet. Och den utmattade sjuksköterskan, läkaren eller psykologen är inte heller automatiskt problemet. De kan alla vara människor som på olika sätt försöker hålla ihop något som redan har börjat spricka.

En fungerande psykiatri kan inte byggas på att sjuka människor ska kämpa hårdare för att få vård och att vårdpersonal ska springa snabbare för att hinna ge den. Förr eller senare måste själva systemet bära sin del av tyngden.

I nästa del av När hjälpen inte räcker är det därför dags att ställa frågan som hela serien långsamt har lett fram till: Om vi vet var sprickorna finns – hur skulle en mänskligare psykiatri faktiskt kunna se ut?

Inte en perfekt psykiatri. En sådan kommer aldrig att finnas. Men en psykiatri där människan inte behöver bli sjukare för att bli sedd, där hon inte behöver börja om varje gång någon slutar, där hennes liv får vara större än diagnosen, där anhöriga inte lämnas ensamma med ansvaret och där personalen faktiskt får möjlighet att göra det arbete de utbildade sig för.

Kanske börjar förändringen inte med att kräva mer av människorna i psykiatrin. Kanske börjar den med att bygga en psykiatri som kräver mindre av dem för att överleva den.

// Mörk Kosmos