När smärtan blev mitt språk

Jag brukade tro att smärtan var det enda som förstod mig.
När orden fastnade i halsen, när blickarna i korridoren blev vassa som rakblad, när tystnaden i mig själv blev outhärdlig – då blev smärtan ett sätt att tala. Ett sätt att säga: Jag finns. Jag orkar inte. Hjälp mig, men kom inte för nära.

Det började i grundskolan. Jag var barnet som alltid försökte passa in men aldrig riktigt gjorde det. Mobbningen blev som en spegel jag började tro på – varje elakt ord ristade sig fast tills jag började fortsätta där de andra slutade. Jag gjorde deras röster till mina egna.
På universitetet trodde jag att jag lämnat allt det där bakom mig. Men ensamheten tog bara en ny form. Jag var äldre, klokare kanske, men insidan var fortfarande full av sprickor. Självskadebeteendet smög sig på igen, den där gamla, falska vännen som lovade lindring men bara lämnade mig tommare.

Till slut kom en punkt när jag inte orkade längre – inte att dö, men inte heller att leva så här. Jag började sakta, motvilligt, att försöka hitta andra sätt att stå ut. Att andas genom paniken. Att skriva istället för att skada. Att gråta istället för att gömma.
Jag önskar jag kunde säga att allt försvann. Men sanningen är att jag fortfarande bär ångesten som en skugga. Självföraktet viskar ibland när jag är trött eller rädd. Skillnaden är att jag inte längre lyssnar på det lika mycket. Jag försöker svara med något mjukare – med medkänsla, med tålamod.

Om du som läser det här känner igen dig: Du är inte ensam.
Det kan kännas som att du sitter fast i en oändlig natt, men natten är inte evig. Det finns små ljusglimtar, ibland i form av människor du inte trodde skulle förstå, ibland i något så enkelt som en mening du läser och känner igen dig i.

Du är inte svag för att du kämpar.
Du är stark för att du fortfarande försöker.
Och även om du inte tror det nu – det finns sätt att leva med smärtan utan att låta den styra dig. Det finns hjälp, det finns hopp, och det finns en plats för dig i världen som inte kräver att du blöder för att bli sedd.

Om du behöver någon att prata med:

• Mind Självmordslinjen – 90101 (dygnet runt)

• BRIS – 116 111 (för dig under 18 år)

• Jourhavande medmänniska – 08-702 16 80

• 1177 – för att hitta psykologiskt stöd där du bor

• Mörk Kosmos - Kommer från våren att ha en hjälplinje.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efterord

Idag skadar jag mig inte längre.
Men jag kämpar fortfarande – med tankar, med självtvivel, med dagar som känns för tunga. Skillnaden är att jag inte längre kämparmot mig själv, utan för mig själv.
Jag har lärt mig att återhämtning inte betyder att allt blir bra, utan att jag lär mig leva med det som gjort ont utan att låta det definiera mig.

Det finns fortfarande ärr – synliga och osynliga – men jag bär dem inte längre som skam, utan som bevis. Bevis på att jag har överlevt.
Och kanske är det just där styrkan bor: i att fortsätta andas, fortsätta hoppas, fortsätta leva, även när det gör ont.

Zelda Boudine, Ledare för Mörk Kosmos